På kartan från 1906 heter det ännu Långsvedet.Skogshyddan bildades som egen fastighet, kallad lägenhet, genom en avsöndring år 1908 från ”1 mantal Eklången nr 1” d.v.s. Eklångens gård. I början av 1900-talet gick en våg genom Sverige av avsöndringar på landsbygden för bildande av mindre fastigheter avsedda för egna hem. Rörelsen uppstod som en reaktion på utvandringen och på lantarbetarnas inflyttning till städerna. Tanken var att lantarbetarbefolkningen skulle ges bättre levnadsvillkor och förmås stanna i jordbruket och hemlandet. Många av de avsöndrade fastigheterna gavs en ”standardstorlek” motsvarande tre tunnland eller ett och ett halvt hektar. Så också Skogshyddan. Troligen tänkte man sig att detta skulle räcka för en familjs husbehov, för potatisland, en gris, en ko. Men i de allra flesta fall behövdes tillskott för försörjningen i form av ersättning för dagsverken på den stora gården. Oftast utgick denna ersättning i naturaprodukter. Skogshyddan blev med andra ord ett dagsverkstorp, knutet till Eklångens gård.
Så hade det säkerligen varit också före avsöndringen. Namnet Skogshyddan fick fastigheten av lantmätaren vid avsöndringen. Det speglar tidens smak för lantlig idyll i en lätt nationalromantisk anda. En stor mängd av dessa nybildade fastigheter med egna hem gavs tidstypiska romantiska namn som Skogsro, Skogsborg, Frideborg, Fridhem, Karlsro, Karlslund och så vidare.
Ursprungligen hette torpet Långsved, vilket snarast speglar markens beskaffenhet – ett långsträckt svedjeland. I husförhörslängden har jag funnit Långsved omnämnt första gången år 1850. Då bor statdrängen Jan Andersson, född 1802 och inflyttad 1826, samt hans hustru Anna Stina Andersdotter, född 1807 och inflyttad 1829, på Långsved. Där finns år 1854 också tre inhyses, Pehr Andersson (f 1784), hans hustru Kjerstin Andersdotter (f 1785) samt Lena Andersdotter (f 1796). Av namnen att döma kan Pehr och Kjerstin vara föräldrar till Anna Stina. Lena är en släkting, dock svårt att säga på vilket vis. Överbefolkningen och fattigdomen på landsbygden gjorde det ofta nödvändigt att ha ”inhyseshjon” boende i stugorna. På Långsved tycks det ha varit ett omhändertagande av föräldragenerationen.
Eftersom Jan Andersson är noterad som inflyttad 1826, enligt en annan uppgift 1820, kan man dra slutsatsen att Långsved funnits som torp vid denna tidpunkt. Namnet var inte ovanligt. I Eklången finns kartlagt ett torp vid Långgölet som hette Långsvedet. Också namnet Långgölet betyder långsträckt svedjeland. Att ”göla” var att svedja. Långsved återkommer i husförhörslängderna 1861 och framåt. Däremot har jag inte funnit någon uppgift före 1820.
När mina föräldrar köpte Skogshyddan 1958 lämnade förre ägaren doktor Carl Lennart Norrlin en kort berättelse om Skogshyddans ägare under 1900-talet. Han skriver:
”Betr. Skogshyddan.
Flyttades, d.v.s. en mindre stuga, från Hylläng omkr. 1904 till nuvarande plats, där den tillbyggdes. Vem som bodde där först vet jag ej. 1908-1910 bodde en Andersson där. Han var ”sågmästare” vid Eklången. Näste var ”Larsson”, som var torpare vid Sjöstugan. Dog där 12 eller 13 i cancer. Följande innehavare Ekberg. Torpare vid Stentorp och Sjösänkan under Rinkesta. En Karlsson hyrde Skogshyddan av E. K:s dotter överkördes av tåget vid övergången nere i backen, första gången hon skulle till skolan. K flyttade sedan som arrendator till Ängstorp. Fru Ekberg dog på Skogsh. 16 eller 17. E. dog i Eskilstuna omkr. 1920. Auktionen gav antagl. 3.200 för Skogsh. Larsson köpte sedan S. Han var mest känd som snål. Dog 1940, dock ej på Skogsh. Såldes för 4.000. Stugan då förfallen med nedsjunket golv osv. Väggar, fönster, golv reparerades 1941. 1942 tillbyggdes förstugan och tillkom rummen en trappa upp – taken lyftes en meter. 1945 diskbänk och ny spis.”
1940 omvandlades Skogshyddan från permanentbostad till fritidsbostad för familjen Norrlin. Under åren dessförinnan bodde enligt uppgift en eller flera skomakare på Skogshyddan, vilket förklarar de talrika fynd av skoläder, sulor och träläster som jag gjort i ladan och i skogsbacken bakom huset. På fastigheten som numera sedan länge åter är permanentbebodd har under senare delen av 1900-talet tillkommit ytterligare byggnader. Bostadshuset har moderniserats och byggts till i omgångar.
Bergdalen
På Skogshyddans mark kan man se en grund efter en byggnad som varit betydligt mindre än boningshuset på Skogshyddan. Strax intill syns också resterna av en jordkällare. Där har backstugan Bergdalen legat. Som namnet visar byggdes ofta sådana stugor på ofri grund i en skogsbacke eller mot en bergssida. Backen fungerade som en vägg i stugan, som alltså vette ut från backen på tre sidor. I det inre hörnet, mot backen, placerade man härden. I backstugorna bodde de allra fattigaste, ofta ensamstående, änklingar och änkor.
Bergdalen finns noterad i husförhörslängden första gången år 1851, då ”enkan Lena Andersdotter” flyttar in där. Hon flyttar därifrån till Långsved 1854, varefter soldaten Eric Lång (f 1803) flyttar in i backstugan. Enligt de uppgifter som jag funnit byggde Eric Lång själv backstugan, medan han fortfarande bodde i det intilliggande Eklångens Soldattorp (nuvarande Skogsborg). Där hade han bott från 1829 som indelt soldat, tillsammans med hustrun Brita Persdotter (1804-1864). Lång bodde i backstugan Bergdalen till sin död 1884 och efterträddes av f.d. rättaren Jan Eric Jansson (f 1823) och dennes hustru Stina Cajsa Olsson.
Enligt uppgift brann backstugan ner till grunden, vilket måste ha skett omkring år 1900. På den ekonomiska kartan från 1897 finns den kvar. Lisa Carlsson på Skogsborg (f 1898) mindes att hon tidigt i sin barndom hört några kvinnor peka ut platsen för Bergdalen: ”Här låg Långens stuga”.
Vägen till Kvarnviken
Av den nyss nämnda ekonomiska kartan framgår att en enkel körväg leder tätt förbi byggnaderna på Bergdalen och Långsved för att sedan svänga norrut i skogen mot sjön och gå genom skogen norr om sankmarken, passera över järnvägen och gå ner till stranden vid Kvarnviken. Av denna väg syns fortfarande några spår i terrängen. Järnvägsövergången finns tydligt kvar och var tidigare försedd med varningsskyltar för ”Livsfarlig ledning”. Av allt att döma var detta ursprungligen en körväg till den kvarn, vars grund syns tydligt vid fallet ner mot Kvarnviken. Kvarnen anlades troligen på 1820-talet, men finns inte med på 1897 års karta.
När järnvägen byggdes på 1890-talet hade alltså kvarnrörelsen redan upphört. Vid Kvarnviken går järnvägen på en mycket högt uppbyggd bank och troligt är att vägen haft betydelse för järnvägsbygget. I vart fall har den funnits med på SJ:s och Banverkets kartor långt fram i tiden och några gånger föranlett att förare av järnvägens servicefordon undrande frågat efter vägen och i något fall passerat Skogshyddan för att ohjälpligt köra fast i skogen bortom torrdasset.
Mats Önnesjö
2009-12-06
